Nu har det gått nästan 10 år sedan CD-brännare blev något var man hade råd med. Och det är också ett utmärkt tillfälle att påpeka för er som sysslat med denna hembränning sedan den möjligheten blev möjlig för folk som inte ville investera hela sin månadslön i sådan brännarmaskin att se över dessa skivor man brände.
Det var nämligen så att förr i tiden, i mitten av 90-talet var det populärt att ta backup på band, band av samma tekniska karaktär som fanns i kassettbandspelare (alla under 18 år får googla ämnet, det var iallafall sådant som farfarfar använde för att lyssna på musik av analog karaktär förr i tiden).
Bandbackup har sina fördelar, till den grad att många stora verksamheter fortfarande sköter sin backup på band. Band behöver dock konstant underhåll, annars blir bandspelare och band smutsiga och då blir säkerhetskopian dålig. Band är också ohyggligt dyrt i relation till hur mycket data ett band kan lagra, det är dock etablerat inom kommersiell IT.
Man antog då i mitten av 90-talet att inspelningsbara CD-skivor för hemmabruk var svaret på en tillförlitlig amatörmässig säkerhetskopiering eftersom en CD-skiva var såpass mer hållbar än ett band. För er som inte fanns på den tiden så räckte det med att föra en stark magnet över bandet så försvann informationen, för gott (nej, du kunde inte undeleta informationen).
CD hade inte den nackdelen, inspelningsbara CD-skivor var således drömmen, för personer som gillade att… ehum, säkerhetskopiera ”saker”.
Problemet med fenomenet inspelningsbar CD-media är att vissa faktorer styr i viss grad hur länge en inspelningsbar skiva håller. Det vill säga, antagandet att en CDr skiva skulle kunna hålla i 100 år förr i tiden kan mycket väl vara sann, men sannolikheten att man brände en Kodak guld eller Verbatim skiva i 1x är dock liten, mycket liten, att man därefter lagrade den fri från solljus i en miljö med inte för varm och inte för kall miljö är inte heller så stor.
Jag sitter just nu i en process där jag för över data lagrad på DVD till filserver, förra gången jag gjorde något liknande var för ett par år sedan när jag pensionerade alla mina brända CD-skivor. Något jag la märke till då var att många skivor har slutat fungera, främst var det silverskivor, de skivor som man kan se igenom om man tittar mot solen med dem och som har en ”oljig” beläggning. I flera skivor fanns det tydliga små hål på mindre än en milimeter. Det var hål som inte fanns där tidigare, annars hade Nero klagat när skivan brändes. Skivor med hål i är dåligt, det betyder att det skicktet där data förrut fanns nu är borta där hålet finns -för gott.
En annan detalj jag la märke till var att vissa skivor inte ville läsas i vilken CD-spelare som helst, det visade sig att den brännare jag bränt en specifik skiva med hade bäst möjlighet att läsa den brända skivan igen efter 8 år. Så det kan alltså vara en god ide att spara olika brännare och gärna originalbrännaren tills skivorna pensionerats för gott.
Men det var framförallt en detalj som utmärkte sig mest, den tid det tog att kopiera över data från 2-300 CD skivor till hårddisk. Då jag har markant mer DVD skivor skapade jag en arbetsstation bara för denna uppgift med ett ATA-kontrollerkort samt tre stycken DVD-brännare på varsin kanal så att man kan föra över tre skivor på samma gång.
Det funkar smidigt, men är ett projekt som tar lång tid att genomföra speciellt då många DVD-skivor redan nu har börjat bli trasiga för mig även om jag varit försiktig med dem.
Gick själv igenom 300 skivor för ca 3 veckor sedan och av dessa så hade omkring 60 st slutat fungera. Känns otroligt hånfullt i efterhand och jag önskar att jag inte spenderade tid och pengar på att skapa dem från början.
Exakt… det var ju en stor process att få till exakt antal filer så de passade en CD och sen få till en följd av skivor om man var tvungen att dela på en följd filer, sen var man tvungen att underhålla ett index så man kunde hitta filerna också.
Vill minnas att jag hade en kamrat som hade som mål att spara alla nya distributioner av Linux på en ny CD när de kom nya versioner av dem, det blev en tjock (och oanvänd) CD-pärm som troligtvis ligger på en tipp nu.